Faith, Hope and Destiny

Jag förslog för mamma att hon kunde börja blogga nu när hon var mammaledig. Det nappade hon inte på. "Trevlig idé, Rebecca, men jag är inte en blogg-människa." Hah. Hon är skrivartypen. Kanske inte lika mycket som jag, hon är kanske lite mer läs/bokmänniska. Men ändå. Det skulle vara kul. Hon hade kunnat skriva flera gånger om dagen, när Noah sov, kunde ta bilder och lägga ut på familjen ... och jag skulle ha rätt att skriva också. Inte Jonathan, möjligtvis pappa. J skulle inte fatta hur man gjorde, han skulle antagligen stava fel och sånt blir bara fel när man bloggar. Pappa har lidit av dyslexi som yngre och har fortfarande stavningssvårigheter, men han fattar förmodligen hur man gör + att han är vuxen, och därmed skulle han ha haft mer rätt att skriva än J. Men nej.
Jag skulle ha tyckt att det var trevligt. Att läsa blogginläggen av vad som händer i vår familj om dagarna. Särskilt för de människor som vi inte träffar särskilt ofta, skulle kunna läsa där. Och mamma/jag skulle ha fått kommentarer :3 Nu blir det ju inte så.

Anyway.

Rubriken stämmer. Jag är den mest patetiska människan i världen. Jag gråter när jag tittar på House, Mona Lisa Smile, Little Women, Friends, Pay it forward ... Och när jag läser När jag hör din röst och Genom dina ögon (båda av Stephenie Meyer). Jag grät floder första gången jag läst de böckerna. Jag har precis läst ut NJHDR för andra gången och grät inte fullt så mycket, men ja, jag grät. Och Genom dina ögon ... man kan ju inte låta bli.
(OBS! SPOILER!!! Viktiga delar av handlingen kommer att avslöjas.)
När Doc ska ta ut Wandas själ ... Jag grät så att tårarna bara rann, jag kunde knappt se texten. J tyckte att jag varväldigt löjlig, men vem bryr sig om det? Och sen grät jag och skrattade av lycka när hon vaknade igen och hon var "återfödd" ...
Jag avgudar Stephenie Meyer. Jag ska läsa alla - varenda jävla bok - böcker hon skriver. För hon skriver så ruggigt bra. Fantastiskt. Underbart. Jag älskar henne.