You may say I'm a dreamer ...
Jävla helvetes sjunde klass. Skitflex. Hatar HKK. Hatar ... bussar. Hatar mina skor. Hatar mitt hår. Hatar ... inte min familj, inte mina vänner. Men allt annat jävla piss skit hatar jag.
Ja, jag drömmer. Jag drömmer om ett bättre liv, där jag har en underbar pojkvän som älskar mig över allt annat, där jag går på Hogwarts - som finns på riktigt - där jag är Disney-kändis i en serie som handlar om en tjej från Sverige som kommer till USA för att hennes mamma fått jobb på en bank. Jag drömmer om att bli upptäckt, bli känd, få in pengar ... Jag drömmer om allt.
Men min familj finns med. Hela tiden. Jag skulle inte byta ut den mot ... kungens. Inte Barack Obamas. Inte Meg Cabots, Miley Cyrus', Zac Efron (nej, usch!) ... Aldrig i livet att jag skulle byta bort Jonathan, Isak, Noah, mamma eller pappa. Inte ens för en dag. Jag skulle inte klara det. Jag älskar mina dumma, korkade, not so smarta, bröder. Och min underbara mamma som tvättar, lagar mat och tar hand om oss. Pappa som städar, skjutsar oss till aktiviteter och busar med oss.
Nej. Egentligen, varför drömma när man har det så bra? Visst, en pojkvän vore fint, men har jag klarat mig utan så här länge ... så förstår jag inte varför jag inte skulle göra det nu. Och Hogwarts. Förra året misströstade jag vid den här tidpunkten därför att Hogwarts-eleverna var på sina lektioner i talmagi medan jag satt med min förbannade matte. Men Hogwarts finns inte. Det är en fiktiv plats i böcker. Böcker. De är härliga att läsa, roliga, man får försvinna från verkligeheten en stund.
Man får inte glömma sina vänner. Hah, det kommer från rätt käft, säger du nu. Men jag bättra mig. Till våren. Nu under hösten ska jag vara en lojal AJ som inte bryr sig ett smack om att jag har finnar, inte bry mig om håret inte ligger platt under min lila keps. Till våren blir det ändring. Till våren.
Det är bättre att drömma än att bli någon annan än man faktiskt är.
So true.
