Faith, Hope and Destiny

Jag förslog för mamma att hon kunde börja blogga nu när hon var mammaledig. Det nappade hon inte på. "Trevlig idé, Rebecca, men jag är inte en blogg-människa." Hah. Hon är skrivartypen. Kanske inte lika mycket som jag, hon är kanske lite mer läs/bokmänniska. Men ändå. Det skulle vara kul. Hon hade kunnat skriva flera gånger om dagen, när Noah sov, kunde ta bilder och lägga ut på familjen ... och jag skulle ha rätt att skriva också. Inte Jonathan, möjligtvis pappa. J skulle inte fatta hur man gjorde, han skulle antagligen stava fel och sånt blir bara fel när man bloggar. Pappa har lidit av dyslexi som yngre och har fortfarande stavningssvårigheter, men han fattar förmodligen hur man gör + att han är vuxen, och därmed skulle han ha haft mer rätt att skriva än J. Men nej.
Jag skulle ha tyckt att det var trevligt. Att läsa blogginläggen av vad som händer i vår familj om dagarna. Särskilt för de människor som vi inte träffar särskilt ofta, skulle kunna läsa där. Och mamma/jag skulle ha fått kommentarer :3 Nu blir det ju inte så.

Anyway.

Rubriken stämmer. Jag är den mest patetiska människan i världen. Jag gråter när jag tittar på House, Mona Lisa Smile, Little Women, Friends, Pay it forward ... Och när jag läser När jag hör din röst och Genom dina ögon (båda av Stephenie Meyer). Jag grät floder första gången jag läst de böckerna. Jag har precis läst ut NJHDR för andra gången och grät inte fullt så mycket, men ja, jag grät. Och Genom dina ögon ... man kan ju inte låta bli.
(OBS! SPOILER!!! Viktiga delar av handlingen kommer att avslöjas.)
När Doc ska ta ut Wandas själ ... Jag grät så att tårarna bara rann, jag kunde knappt se texten. J tyckte att jag varväldigt löjlig, men vem bryr sig om det? Och sen grät jag och skrattade av lycka när hon vaknade igen och hon var "återfödd" ...
Jag avgudar Stephenie Meyer. Jag ska läsa alla - varenda jävla bok - böcker hon skriver. För hon skriver så ruggigt bra. Fantastiskt. Underbart. Jag älskar henne.
                                                            

                                                                   
... inte lagar mat:

• Det är tråkigt.
• Jag biter på naglarna då.
• Jag knäcker knogarna.                                                                 
• Man måste städa efteråt.
• Det blir oftast jag som får göra allt.
• Det krävs väldigt mycket tålamod. Vilket jag inte har.
• Det är TRÅKIGT.

... inte städar mitt rum:

• Jag tycker om när det är lagom stökigt.
• Inte klarar av mitt rum när det är superrent.
• När jag väl är ingång och städar tycker jag oftast att jag då kan göra det ordentligt, så därför börjar jag rensa lådor etc.
• Det ovannämnda slutar med att jag måste äta, och sedan orkar jag inte städa och då är rummet ännu stökigare än när jag började.
• Suck säger jag bara.

... föredrar att sitta vid datorn istället för att vara med kompisar:

• Jag har kompisar på LH också.
• Jag träffar klasskompisarna i skolan.
• Andra kompisar jag har träffar jag på diverse aktiviteter.
• I och med att jag är väldigt social i skolan tycker jag att jag ska få vara osocial under helger och på fritiden.
• Jag älskar datorn.

... bloggar istället för att göra läxan:

• Läxor är tråkigt.
• Blogga är kul.
• Jag har inte skrivit här på flera dar.

Jävla helvetes sjunde klass. Skitflex. Hatar HKK. Hatar ... bussar. Hatar mina skor. Hatar mitt hår. Hatar ... inte min familj, inte mina vänner. Men allt annat jävla piss skit hatar jag.

Ja, jag drömmer. Jag drömmer om ett bättre liv, där jag har en underbar pojkvän som älskar mig över allt annat, där jag går på Hogwarts - som finns på riktigt - där jag är Disney-kändis i en serie som handlar om en tjej från Sverige som kommer till USA för att hennes mamma fått jobb på en bank. Jag drömmer om att bli upptäckt, bli känd, få in pengar ... Jag drömmer om allt.

Men min familj finns med. Hela tiden. Jag skulle inte byta ut den mot ... kungens. Inte Barack Obamas. Inte Meg Cabots, Miley Cyrus', Zac Efron (nej, usch!) ... Aldrig i livet att jag skulle byta bort Jonathan, Isak, Noah, mamma eller pappa. Inte ens för en dag. Jag skulle inte klara det. Jag älskar mina dumma, korkade, not so smarta, bröder. Och min underbara mamma som tvättar, lagar mat och tar hand om oss. Pappa som städar, skjutsar oss till aktiviteter och busar med oss.

Nej. Egentligen, varför drömma när man har det så bra? Visst, en pojkvän vore fint, men har jag klarat mig utan så här länge ... så förstår jag inte varför jag inte skulle göra det nu. Och Hogwarts. Förra året misströstade jag vid den här tidpunkten därför att Hogwarts-eleverna var på sina lektioner i talmagi medan jag satt med min förbannade matte. Men Hogwarts finns inte. Det är en fiktiv plats i böcker. Böcker. De är härliga att läsa, roliga, man får försvinna från verkligeheten en stund.

Man får inte glömma sina vänner. Hah, det kommer från rätt käft, säger du nu. Men jag bättra mig. Till våren. Nu under hösten ska jag vara en lojal AJ som inte bryr sig ett smack om att jag har finnar, inte bry mig om håret inte ligger platt under min lila keps. Till våren blir det ändring. Till våren.